Måste bara skriva lite om denna dagen för ett år sedan. Ett år sedan idag fick vi ett samtal från min bror att han låg på ett fransk sjukhus och väntade på operation efter att ha voltat och hamnat på rumpan så att båda höftena hoppat ur led. Inte en höft, inte ett knä eller en axel utan båda höftena hade hoppat ur led. Så sjukt, och en sjuk känsla när ens bror ringer och säger att han ligger på sjukhus. Efter det blev det långa dagar i sjuksängen, operation, skruvar inopererade, privatplan hem för att åka direkt från flygplattan vidare till ett svenskt sjuhus, då vi tillslut får komma och se honom. Till er som inte känner min bror så måste jag säga att han är den mest positiva människa man kan träffa.  

 

Första gången vi kom in i hans rum på sjukhuset och fick se honom efter allt detta så är det fortfarande samma smile, samma glada och positiva kille som alltid. Även fast han låg där i sin sjukhussäng men nedre delen av kroppen ej fungerande och att ha gått från att röra på sig de flesta timmarna av dygnet till att behöva ligga still nästan alla de timmarna, så var han nog redan då beslutsam om att klara detta, och det skulle gå så snabbt. För medan vi andra undrade när han skulle kunna gå igen så låg han antagligen och tänkte på när han skulle ut på sin nästa skidsäsong.  Han är verkligen den mest positiva människan jag någonsin träffat!

Och det gick framåt. Efter många veckor i rullstol fick den tillslut bytas ut mot kryckor i några veckor för att sen kunna ta sina första steg, kunna cykla, springa och nu kunna träna, åka skidor och allt annat som vanligt igen. En sån otrolig skillnad på ett år. Han är så grym han min fina bror! ♥